Värdera dina källor kan låta lätt, men hur gör man? Jag brukar följa en princip att informationen är mer trovärdig när det är information från någon som varit med, än när kommer den via någon annan person. Det samma gäller att det ska inte gått för lång tid mellan händelsen och berättelsen, om uppgiften ska vara trovärdig. Var fick den som skrev boken sina uppgifter ifrån om boken skrevs 100 år efter händelsen?
Alla har väl lekt leken när vi var små när man står i en rad med flera personer och den första personen viskar ett ord i örat till den andra som sin tur ska viska samma ord till nästa. När sista personen säger ordet är det inte samma ord som vid början. Vi hör fel, vi tolkar fel mm, vilket gör att ordet blir annorlunda. Ju färre personer ordet passerar desto mer sannolikt är det att det är rätt. Någon ville kanske på vägen skoja med övriga och ändrade ordet medvetet och felaktig informaton sprids vidare.
När vi släktforskar måste vi försöka få vägen att bli så kort som möjlig mellan den som upplevt något och oss själv. Men hur gör man om en person dog för 300 år sedan? Jo, man söker sig till ett dokument som skrevs vid tidpunkten för händelsen av någon som var med. En person som skriver sina memorare har visserligen varit med om något, men ju längre tiden har gått kommer man ihåg olika. Tiden kan bli lång mellan upplevelse och nedtecknandet. Även här ändras berättelsen som ordet i leken ju längre tiden går. Denna gång är det inte vägen mellan de som berättar som är lång. Det är tiden som gör att berättelsen förändras. Vi måste också veta om de som förmedlat informationen inte vill ändra på den medvetet.
Att försöka få en förstahandskälla, är som polisen som vill intervjua ett vittne vid ett brott. Han vill ha uppgiften med en gång och han skriver ner vad som vittnet såg med en gång. Det ska vara en person som varit på plats, dvs en förstahandskälla. Polisen vill dessutom ha flera vittnen som har varit med om händelsen och inte talat med varandra efteråt. Är deras berättelse lika, likande eller kanske helt olika. En sak är säker de kommer inte att berätta exakt lika för vi alla upplever en händelsen olika. Polisen sammanställer sedan uppgifterna och värderar. Verkar det vara någon av dem som medvetet berätta någon fel? Vad skedd?
Vittnen har vi också vid födslar, dop, giftemål och begravningar. Den som förhör och tecknade ner är denna gång prästen i kyrkoboken. Prästen är närvarande vid dopet, giftermålet och begravningen. Föräldrar, faddrar, bröllopsvittnen eller släktingarna som gick förr runt den öppna kistan på en begravning och kunde vittna om att det var rätt personer som var huvudpersonen/huvudpersonerna i dopet, giftermålet eller skulle begravas. Prästens dokumentering i kyrkoböckerna ligger nära tiden för händelserna. Det är så nära vi kan komma en förstahandskälla för 300 år sedan även om prästerna kan skriva fel eller otydligt. Det är prästen som närvarade och du som läser.
Att inte själv gå till en förstahandskälla som finns, är som att stå längst bort i raden i leken jag beskrev. Man vet inte om berättelsen har ändrats på vägen och hur mycket som är sant. Lita därför inte på andra släktforskares resultat utan se det som ett tips och gå själv till förstahandskällan. Gärna till fler om det går att få. Skriv i din källhänvisning kyrkoboken som du själv kontrollerat, inte den andre släktforskarens namn. Anteckna dock tips via den du fått tipset av. Det uppskattar vi alla att bli nämnda, speciellt om vi var den första som hittade uppgiften som ingen annan hittat tidigare.
